Jag har alltid varit så förundrad över att folk säger att man känner att man älskar sin bebis av hela sitt hjärta vid första ögonkastet. Visst! Asså! Jag älskade Torin, men det var inte en sån känsla som folk vill ha det till. Jag var lite stel, tafatt och visste inte riktigt upp eller ner. Min värld skakades om, det gjorde den. Men nu, jag älskar honom så mycket att det gör ont att andas. Men han är även anledningen till att jag andas. Han är mitt allt, han och K. Jag tittar på honom när han sover, tittar på hans bilder på telefonen eller väggen. Bara det kan få mig att gråta. Han är så fin att jag blir knäpp. Man tycker ju såklart alltid det om sitt barn, men jag tycker verkligen att han är finast i världen! Därmed basta! Nu är det en helt sjuk känsla, verkligen sjuk. Nu förstår jag vad folk menar!
